HR-KRÖNIKA. Det är hög tid att vi bryr oss mer om varandra på arbetsplatsen. Att vi visar medkänsla. Det går inte att separera privat-människan från jobb-människan när vi tillbringar 1/3 av våra liv på jobbet, skriver Richard Mårtensson.
Alla borde ibland ställa sig frågan: Är jag lycklig och i så fall vad är det som gör mig lycklig? Eller om så inte är fallet, vad är det som gör mig olycklig?
Jag tror att alldeles för många människor går runt och känner sig olyckliga. Olyckliga över fel beslut i livet, över sin familjesituation, över att ha blivit lämnad av den man älskar. Kanske olycklig över att inte räcka till eller olycklig för att man inte vet om man kommer få månaden att gå ihop ekonomiskt.
Var och en bär på en historia
Jag brukar tänka på det när jag är ute på arbetsplatser. Jag har nog alltid tänkt på just de här frågorna på mina arbetsplatser. Varje människa runt omkring oss bär på sin egen historia.
Den du har ett möte med om exempelvis ventilationen är dålig, kanske precis har fått beskedet att hans fru har dödlig cancer. Eller den personen du stör dig så innerligt på för att hon är så tjurig på måndagarna och alltid kommer sent – tänk om hon varje helg blir slagen av sin man på fyllan?
Om detta vet vi inget. För vi frågar inte. I arbetslivet har det i new public managements anda blivit kutym att vi inte ska vara personliga eller privata. Vi ska jobba och sedan ska vi gå hem. Gränslinjen ska vara tydlig och rak. På jobbet är vi jobb och hemma är vi privat.
Men går det verkligen göra en så klar distinktion? Jag tror inte det. Ett bättre sätt än att snabbt dela in människor på arbetsplatsen i rosa eller lila eller någon annan färg, kanske kan vara att lära känna varandra? På riktigt.
Tragedier bakom avsked
För flera år sedan avskedade jag en person som hade stulit ett mindre belopp på sin arbetsplats av sina kollegor. En vän av ordning säger genast att det var helt rätt beslut. Och självklart var det juridiskt möjligt. Är det något som arbetsdomstolen har klarlagt så är det att stölder på arbetsplatsen i princip alltid är grund för uppsägning eller till och med omedelbart avsked. Men om man tar på sig den andra hatten och funderar lite djupare på frågan…?
När jag långt senare började reflektera över den här händelsen och sprang på personen visade det sig att hen hade haft ett bedrövligt liv med personliga tragedier och en bottenlös ensamhet som ingen kände till. Ingen visste, för ingen frågade.
Vad hade hänt om vi på arbetsplatsen hade vågat prata med varandra om vilka vi verkligen är långt tidigare? Hade vi kunnat hjälpa till då? Hade den där meningslösa stölden aldrig inträffat då? Jag är rätt säker på det.
Uselt ledarskap att inte bry sig
Ett avsked på en arbetsplats leder alltid till stora bekymmer. Individer skadas, organisationen skadas och även kunderna skadas, då avbrottet oftast leder till bristande kvalitet – åtminstone initialt.
Vi behöver intressera oss mer för varandra och andra. Visa mera medkänsla. Livet är inte så enkelt att det går att dela upp oss i privat-människa och jobb-människa när vi tillbringar 1/3 av våra liv på arbetsplatsen.
Jag funderar ofta på om den här personen hade varit lycklig idag om jag brytt mig om att fråga medan hen fortfarande hade en anställning. Det gjorde jag tyvärr inte och det var uselt ledarskap från min sida.
Richard Mårtensson
Senaste inlägg av Richard Mårtensson (Se alla)
- Frågar vi inget, får vi inget veta - 29 augusti 2018
- När tystnadskulturen breder ut sig - 11 juni 2018
- 4 sätt för HR att stoppa usla ledare - 4 maj 2018
- Nu begraver vi det HR som varit! - 9 januari 2018
- #Metoo ställer krav på rättssäker hantering - 12 december 2017
