När tystnadskulturen breder ut sig
ARBETSMILJÖ / DEBATT. Vi ser allt fler exempel på osund arbetsmiljö inom det offentliga. När makthungriga politiker får den yttersta chefsrollen, skapas rädda organisationer där tystnadskulturen breder ut sig och underställda blir syndabockar, varnar årets Magnus Söderström-pristagare Richard Mårtensson.
För en tid sedan skrev jag en artikel här på HR-bloggen om usla chefer och hur vi undviker dem. Den här debattartikeln ska handla om politiker som blir usla chefer. Det blir nämligen extra problematiskt i den offentliga sektorn där förtroendevalda – utan vare sig särskild kompetens eller självklar förmåga att hantera människor – har det yttersta arbetsmiljöansvaret.
Driver egna agendor
När politiker blir usla chefer, skapas grogrund för maktkorruption och osund kultur. Jag kan berätta skräckhistorier, där syndabockskulturen fått råda och maktfullkomliga enskilda politiker agerat machiavelliskt utifrån egen vinning. Jag har varit med när oberoende revisionsfirmor har konstaterat allvarliga överträdelser av politiker, vars egna agendor gått ut över underställda. Sådana ageranden är både farliga, oetiska och sannolikt olagliga utifrån arbetsmiljölagstiftningen.
Vi har de senaste åren sett flera exempel på hur framför allt chefer har drabbats hårt av förtroendevaldas framfart. De blir lätt politiska spelbrickor för exempelvis en överkritisk opposition som vill komma åt majoriteten för att vinna politisk mark. Det oppositionspolitikern oftast inte är medveten om är att deras personalhantering – utöver att vara djupt oetisk – är ett direkt brott mot arbetsmiljölagstiftningen och då särskilt AFS 2015:4, som bland annat handlar om kränkande särbehandling.
Här är det viktigt att göra gränslinjerna tydliga: Förtroendevalda har ett absolut arbetsmiljöansvar i landsting och kommuner – och med det ansvaret följer skyldigheterna att agera arbetsrättsligt och arbetsmiljömässigt korrekt.
Tystnadskultur och syndabocksletande
Det finns också exempel på hur tystnadskulturen slår till. Det kan handla om partier, som bestämmer sig för att ”vara tysta” för att undvika politisk skada – trots att de vet att någon har behandlats illa i organisationen. Det är både omänskligt och riskerar definitivt att ställa individen utanför arbetsplatsens gemenskap så att det leder till ohälsa (= kränkande särbehandling enligt AFS 2015:4).
Vanligt förekommande är också att utse syndabockar. I kulturer som präglas av manipulation och politiska maktkamper är det inte enkelt att vara tjänsteman eller chef. Usla politiker använder tjänstemäns tillkortakommanden för att offentligt hänga ut dem eller internt smutskasta dem.
Chefer tenderar efterhand att ta efter sina överordnade förtroendevaldas destruktiva ledarbeteenden. Med konsekvensen att hela organisationen blir rädd, skrämd och tyst och att människor inte vågar påtala missförhållanden. För vem av medarbetarna vågar ha en åsikt – om rädslan för att bli uthängd alltid finns framför dörren? Och vem vågar berätta om sina egna fel – med överhängande risk att bli offentligt avrättad av chefen?
Attraherar fel sorts ledare
Ledarförsörjningen är extra svår i den offentliga sektorn. Alla anställda förtjänar bra chefer, men hur ska en god ledare förmås att arbeta i en sådan osund miljö? De machiavelliska kulturerna skapar tyvärr endast förutsättningar för ledare som vill delta i spelet. Alternativt rädda ledare som tyst accepterar alla övergrepp.
Jag vill här vara tydlig: rädsla är farligt. Ingvar Kamprad sade en gång att ”endast den som sover gör inga fel”. Det var ett klokt uttalande som skapar förutsättningar för mod och handlingskraft. För transparens och demokrati.
Vanligare med mobbning
Flera undersökningar pekar på att mobbning är vanligare i offentlig sektor än i den privata. Exempelvis har nära två av tio i den offentliga förvaltningen upplevt mobbning på sin arbetsplats under senaste året, enligt Jobbhälsobarometern 2016. Men borde inte den offentligt finansierade sektorn vara bäst på att hantera medarbetare och chefer på ett föredömligt, professionellt och empatiskt sätt?
Det är svårt att göra något åt osunda kulturer och machiavelliska chefer om inte organisationen har ett upparbetat skydd för att hantera dem. Jag menar därför att arbetsmiljöarbetet i kommuner och landsting måste prioriteras. Ännu viktigare är det att de politiker som faktiskt har den yttersta chefsrollen tar sitt arbetsgivaransvar.
Frågan som varje politiskt parti behöver ställa sig är: Vill vi ha företrädare för vår politik som kränker välfärdens medarbetare och chefer? Om inte, hur kan vi säkerställa att de inte får utrymme?
Till sist: Det finns givetvis även fantastiska förtroendevalda och inspirerande kommuner och landsting, som vågar och vill stå upp för rättvisa och bra arbetsmiljöer. Låt oss inspireras av dem och sprida deras kompetens till partikollegor och systerorganisationer! Dessa människor och organisationer är framtiden i Sverige.
Vad tycker du?
Richard Mårtensson


Senaste inlägg av Richard Mårtensson (Se alla)
- Experten: Cheferna har utsatts för allvarliga kränkningar - 18 oktober 2019
- Frågar vi inget, får vi inget veta - 29 augusti 2018
- När tystnadskulturen breder ut sig - 11 juni 2018
- 4 sätt för HR att stoppa usla ledare - 4 maj 2018
- Nu begraver vi det HR som varit! - 9 januari 2018
Tags: arbetsmiljö, debatt, kränkande särbehandling, ledarskap, mobbning
Hej!
Jag blev helt betagen när jag läste din text om tystnadskultur, machiavellisk ledarstruktur och ”spela spelet”! Efter 25 år i offentlig sektor är jag helt desillusinerad (från att ha varit glad och engagerad). Vad tusan gör vi åt saken? Jag har också läst mycket om funktionell dumhet och försökt bli lite mer ”dum” men det går inte. Jag vill förbättra men vet inte hur.
Hej Pia!
Jag tror att enda lösningen är att öppna ögonen på våra förtroendevalda.
Med vänlig hälsning,
Richard
Stort tack för en viktig artikel! Jag hade gärna sett att politikers arbetsgivarskap blivit en del i valrörelsen. Att följfrågan ”hur löser ni personalsituationen” blir lika vanlig som ”hur löser ni ekonomin”. Jag tror att det du beskriver har en ganska djup botten i strukturer, rådgivning och en politiskt bred idé om hur styrningen ser ut och det politiska mandatet. En del går igen i SKLs rådgivning. Har skrivit om det i en överdimensionerad bloggpost. http://www.ofr.se/blogg/hur-formar-skl-arbetsmiljon-i-valfarden/
Hej Erik!
Roligt att du gillar den. Vi behöver en debatt och jag delar din uppfattning om, som jag tolkar dig, att vi behöver mer fokus på detta i politiken. Ledarskap börjar högst upp och det är dags att sätta fokus på hur det utövas!
Som partipolitiskt aktiv suckar jag ofta över att det är så svårt att få människor att engagera sig partipolitiskt idag. De säger: ”Jag har den och den anställningen, så jag kan inte ta partipolitisk ställning.” ”Jag jobbar som journalist, på länsstyrelsen, som lärare etc, så jag kan inte ta politisk ställning.” Vilka blir då kvar som ska styra vårt samhälle? Inte de starkaste korten.