Stress och utmattningssyndrom, del 3
ARBETSMILJÖ & HÄLSA. Stoppar chefer huvudet i sanden när det gäller största anledningen till sjukskrivningar i Sverige? Tre av fyra personer har själv eller via en närstående erfarenhet av utmattningssyndrom eller annan psykisk ohälsa. Idag skriver Emma Holmgren om andra fasen kaos.
Min man känner inte alls igen det dåliga tålamodet och irritationen som dykt upp hos mig. Han gör mig upprörd när han säger att jag är farligt nära utbrändhet. Det är jag inte! Jag känner mig stressad, men jag älskar mitt jobb, har genomfört en stor omorganisation och studierna fungerar bra. Kan han inte glädjas för min skull?
När semestern kommer är jag lättad och tänker att jag klarade mig trots allt. Vi har en efterlängtad resa till Grekland framför oss. Jag bär på en gnagande oro. Kanske har jag plötsligt blivit flygrädd?
Att drabbas av ett sammanbrott
Jag mår fruktansvärt illa när vi sitter på flygplatsen. Veckan i Grekland blir en skrämmande upplevelse då jag drabbas av ångest, overklighetskänslor och en enorm kraftlöshet som gör att jag knappt orkar gå mellan hotellet och poolen. När vi kommer hem blir jag sjukskriven för utmattningssyndrom.
Andra fasen i ett utmattningssyndrom, kaos, är precis vad namnet antyder: fullständigt kaotisk och plågsam. Ofta kommer insjuknandet plötsligt med ett sammanbrott. Kanske sker det först när personen slappnar av under en ledighet, eller får ni på arbetsplatsen tillkalla ambulans för att medarbetaren drabbas av plötsliga bröstsmärtor?
Personen som drabbas känner inte igen sig själv. Kroppen visar upp flera symtom på att den är stressad. Den här fasen är otroligt svår och handlar om att orka ta sig igenom dagen.
Stoppa inte huvudet i sanden!
Som arbetsgivare kan det vara klokt att visa via mail eller brev att du finns där om personen själv vill höra av sig. Jag kan inte tala för alla, men många tycker att telefonkontakt är svårt i detta läge. Föreslå gärna en alternativ kontakt, till exempel med personalavdelningen. Visa med varsamhet att ni som arbetsplats finns där.
En studie från den nationella kampanjen Hjärnkoll, för ökad öppenhet om psykisk ohälsa, menar att chefen har en nyckelroll när det handlar om att förbygga och agera vid psykisk ohälsa. Studien visar att chefer tydligt underskattar omfattningen av psykisk ohälsa, som är den största anledningen till sjukskrivningar i Sverige. ”Chefer måste sluta stoppa huvudet i sanden” säger Rickard Bracken, projektledare för Hjärnkoll.
En av fyra chefer kan inte tänka sig att anställa någon med psykisk ohälsa. Är jag efter ett utmattningssyndrom inte längre anställningsbar?
Emma Holmgren
Senaste inlägg av Emma Holmgren (Se alla)
- Motion motverkar stress och stärker lärandet - 15 april 2016
- Tipsrekrytering nytt grepp i Nyköpings kommun - 7 april 2016
- 6 sätt att tillvarata nej-sägandet - 1 april 2016
- Attraktiva arbetsgivare är lika bra på avslut som introduktion - 24 mars 2016
- ”Lifelong learners” driver verksamheten framåt - 22 mars 2016
Tags: arbetsmiljö, chefens ansvar, hälsa, stress
HRbloggen.se startades 2009, valdes 2011 till Sveriges bästa HR-blogg och utnämndes 2016 till en av Sveriges bästa företagsbloggar. Grundare och redaktör är Annika Ahnlund. 
Jag läser dina tre inlägg om utbrändhet och kan bara nicka instämmande. Är en av dem som hamnade i denna sits för 10 år sedan. För mycket jobb med intensiva dagar och snurrande tankar på jobb om nätterna. Ett tydligt ledarskap är otroligt viktigt men också svårt att stötta en person som håller på att ”falla” då i alla fall jag inte ville se och acceptera min otillräcklighet. Även om chefen och medarbetare frågade kunde jag inte förstå vad de menade…
Idag 10 år senare har jag lärt mig lyssna på kroppen och hitta tid för återhämtning.. Trodde jag! Åter igen befinner jag mig i den du beskriver – första fasen. 6 månader med intensiva dagar, sömnlöshet och brist på återhämtning. I 10 år har jag hanterat olika stressade situationer, men inte denna gång. Varför undrar jag? Vad var så viktigt att jag kör över hela mig och ignorerar ALLA signaler kroppen ger mig? Ofattbart…
Som tur är drog jag i handbromsen innan jag hamnade i samma sits som förra gången. Jag varslade på jobbet och fick ett visst gensvar. Kanske borde min chef tagit det på större allvar? Kanske borde jag ha varit tydligare?
Men inser att det är lätt att vara efterklok. Hade jag varit tydligare mot MIG hade detta aldrig hänt! JAG måste uppmärksamma, vara ärlig mot mig, acceptera situationen och inte slå knut på mig själv.
Varje resa är en lärdom och självklart tar jag med mig något från detta som kan hjälpa mig i framtiden. Jag startade Mitt Mindfulness på Facebook och utbildade mig till mindfulnessinstruktör. Jag försöker sprida verktyg för återhämtning, lugnet för att hitta stunder att lyssna på kroppen och övertygelse att DU vet vad dom är rätt för dig om du får förutsättningarna! Både bland privatpersoner som inser att de måste göra något nu, men även bland företag som vill ge verktyg till sin personal…här och nu!
Hej Vera!
Tack för återkoppling och dina kloka ord! Precis som du, hoppas och tror jag att denna situation inte kommer att drabba mig igen, samtidigt sägs det att vi länge, kanske alltid, kommer bära på en större stresskänslighet. Tid för återhämtning och att lyssna på kroppen är otroligt viktigt som du skriver. Och visst är det svårt för en arbetsgivare att bromsa någon som inte själv inser. Lycka till med ”Mitt Mindfulness” och din fortsatta resa!
Hej. Jag har ägnat en timma åt att läsa om de senaste rönen om utmattningssyndrom eller stresskollaps som en del kallar det.
För 15 år sedan blev jag väldigt dålig i just detta efter 140% jobb på två olika ställen pga att min ena chef lovade heltid( där jag bara hade en halvtid) men jobbade 90%i väntan på heltid och jag var tvungen att jobba på mitt andra jobb 50% för försörjning måste man ju vara säker på att ha. Samtidigt hade jag två småbarn en 3 och7 år och huvudansvar för dessa plus hemmet naturligtvis. När man ser tillbaka är det inte så konstigt att man drabbades. Det som drev mig var inte att jag var gift med mina jobb utan att jag kände mig intvingad i ett hörn som jag inte kom ur. Mina symtom var förskräcklig ångest, trötthet, total oförmåga att koncentrera mig, oförmåga att orientera mig, hittade inte hem om jag gick ut, överkänslighet mot ljud, min man blev sjukskriven för att ta hand om vår yngste som jag annars lätt hade kunnat slänga ut från balkongen för att få tyst omkring mig. En telefonsigna eller att posten kom i brevlådan gjorde att jag blev skrämd och fick ännu mer ångest. Att läsa en bok eller titta på tv var omöjligt. Bokstäverna var bara krumelurer som var oförståliga. Kaoset i mig var totalt. Jag kunde inta prata med någon annan än min man dvs inga vänner, det var för stressande. Visst fick jag samtalshjälp och kbt men inget hjälpte mig helt. Det var på egen hand som jag kom i arbete för fullt efter ca 4år. Jag är sångerska och sångpedagog och överlät min studio åt en mycket duktig sånglärare som jag även tog lektioner av. Detta efter ca ett års kaos. Jag var med på alla hans lektioner och fick en lektion ca två gånger i veckan . Jag var delaktig i hans undervisning och” andades ”hela dagarna och det var det som slutligen fick mig på fötter. Efter denna pers känner jag mig som att något i mitt system har blivit skadat, jag har dåligt minne och svårt med koncentration och känner mig som ett gammalt uppladdningsbart batteri som man laddar upp men det tar fort slut. Jag har arbetat heltid i 10 år och tagit mig igenom en skilsmässa . Träffade en ny man men efter ett kort tag fick han cancer som nu kommit tillbaka för tredje gången. Mitt jobb är i gungning så jag har nu ett annat igen 50/50 även om båda än så länge är heltid. Min man blev helt personlighetsförändrad och var dum och gjorde otroligt dumma saker som att snatta, ställa till uppståndelse på fest, ta lån i mitt namn, köpmani och köpte upp hela sin kredit . Jag visste aldrig vad jag hade att vänta mig när jag kom hem. Han rastade inte sin hund. Han åt mycket stesolid som han fick utskrivet av olika läkare och alkohol när det inte räckte. Någon hjälp fanns inte att få för mig. När han väl kom in på sjukhus började karusellen två olika arbetsplatser, sjukhuset, hunden för att inte tala om allt jag var tvungen att strida om för min mans räkning på sjukhuset. Jag kände vart åt det barkade och drog i handbromsen och sjukskrev mig. Ångesten var där som ett brev på posten. Gick till husläkaren , sjukskrivning en månad, det räckte ju inte så jag gick tillbaka och träffade en annan läkare som fullständigt skällde ut mig för att inte ta ansvar över mitt liv… Hon ville inte heller hjälpa till med de felaktigheter den första läkaren gjort så försäkringskassan inte betalade ut några pengar. Det slutade med att jag gick därifrån i oförättat ärende som en blöt fläck. Fick tid på Psyk så de tar hand om mig nu. Tredje cancerbeskedet på 1,5 år kom förra veckan och det när jag äntligen fått näsan över vattenytan. Går en stressbehandling som går ut på mycket kbt vilket ju är bra i vissa sammanhang. Tror dock att kbt inte är svaret på allt. Nu ska vi börja att schemalägga våra dagar och undvika uppskjutande av saker och vips så kommer min ångest tillbaka. Det var ju just det att ha ett pressat schema bl a som tog knäcken på mig. Denna gången känner jag verkligen att min hjärna har sagt upp dig och fattar bara inte hur jag ska bli bra igen. Mindfulness, yoga, meditation, kost och motion ägnar jag mig åt men det känns som om något blivit riktigt skadat i hjärnan. Ville dela med mig och säga att man inte alltid kan styra över vad som händer i livet. Jag hade lovat mig själv att aldrig mer bli utbränd och om jag blev lika dålig som jag var skulle jag tillåta mig själv att ta livet av mig utan att ha dåligt samvete för att få frid. Förståelse från chefer är superviktigt det går inte att pusha en person i arbete igen och absolut behöver många av oss förändringar i arbetsuppgifterna alternativt byta jobb om man kan. Minfulla hälsningar Bia